Previous dogs

Prazsky Krysarik

Bambi is a brown&tan long coated and “mustered” Krysarik. Mustering is a way of enter non-pedigree dogs into the studbook to get a better genetic variation.

Bambi was born in 2007, and was approved at the mustering in Vallentuna, summer 2011.
She is a happy, energetic, gorgeous female with great mentality.

Bambi lives with our dear friend Calle, who is a successful hairdresser. They are quite a couple and Bambi might very well be the most “famous” krysarik. In our town that is. 😉
She was previously co-owned on breeding terms, but now she’s turned 5 years and Calle is now the full owner of Bambi! But she will always have a special place in our hearts! <3

More about the breed can be found here: www.spkk.se, and here: Prazsky Krysarik

 

In Memoriam

Chinese Crested Dog

Eddie


*2005-07-10 — †2008-10-20

Dock göras mig dagarna långa
ibland i min gröna berså.
Är jag en av de mycket för många
eller en av de mycket för få?

Jag också, skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder, om inte till lycka, 
så bara till vardagsro.

Nils Ferlin
 

 

  
Eddie var en Chinese Crested Dog, hairless. Dvs. en naken kines. 
Eddie hette egentligen Beddi’s Placido Domingo och föddes 10 juli 2005 hos Bibbi som har kenneln Beddi’s en liten bit från Ullared.
Han blev skrämd av småbarn när han var liten, och det satte djupa spår. 
Han hade inte världens bästa mentalitet i generna, vilket var en bidragande orsak till att det varit så svårt att övertyga honom om att världen inte är farlig. 
Jag har jobbat hårt med att socialisera honom sedan han var valp, men han var ändå väldigt skeptisk. 
Förutom hans rädslor var han världens underbaraste, gosigaste hund som älskade att vara matte till lags, att jobba och att mysa i soffan.
Smeknamn: Eddie-Beddie, Teddi, Lillbubben, knäppis, knasboll, Eddie-buus.

De två största glädjeminnena av Eddie är: 
– MyDog 2007, då Eddie blev bästa unhundshane med CK. En jättehäftig känsla som gjorde att jag insåg varför det är roligt att springa runt i en liten ring med hunden. 🙂
– Eddies första träningstävling i agility. Trots regn och rusk och några inte så bra träningar veckorna innan gjorde Eddie ett fullkomligt LYSANDE lopp, och var FELFRI när det var två hinder kvar. Slalom och ett hopp. Jag slarvade väl lite i ingången av slalomet och Eddie bara tvärstannade vid första pinnen. Jag försökte få kontakt, men han bara stirrade blank framför sig. Plötsligt blåser domaren “Disk”, och jag fattar ingenting. Lutar mig över Eddie och ser att han står och smygkissar!! (Till saken hör att det var en löptik med på tävlingen). Hahaha, vad ska man säga. Eddie-knäppisen i ett nötskal! 😀

Eddie tränades i agility mest. Han gick tre kurser med mig och vi var med på några klubbtävlingar. Han hade kunnat bli hur bra som helst: hinderklok, smart och blixtrande snabb. 
Tyvärr hade han mycket svårt att hantera att en domare förföljde honom runt banan, och han brukade oftast tappa tålamodet efter ungefär halva banan och försökte jaga bort domaren genom att springa runt domaren något varv och skälla (“Hörru, va glor du på!?! Lägg av att följa efter mig!!”) innan han kom tillbaka. 
“Så, nu har jag sagt till, nu håller nog domaren sig borta! Vad ska vi göra nu?”
Knasigaste knäppisen! 🙂

Jag jobbade med Eddies problem i 3 år. När han var 2 år kastrerades han och blev kanske lite lugnare, men hans rädslor fanns kvar (såklart).
Jag provade “allt”, även privattränare. Det gick bra i perioder, men så fort han blev det minsta rädd (någon okänd gick förbi på vägen utanför t.ex) så föll allt och vi var tillbaka på noll.
Känslan är obeskrivlig, när man verkligen gjort allt man kunnat och ändå fungerar det inte. Maktlöshet, frustration, sorg.

Våren 2008 ställdes allt på sin spets. Jag och min dåvarande sambo gick isär och huset skulle säljas. 
Jag kunde inte ha Eddie, Vilde och Choco i en lägenhet och jobba skift, det hade blivit katastrof!
Med en rejäl skopa tur hittade jag (genom min väninna) ett som jag trodde perfekt hem åt honom.
Allt verkade gå jättebra i flera månader, men plötsligt en dag fick jag veta att det inte alls fungerade. Eddie fick inte bo kvar.
Efter att ha diskuterat Eddies behov och speciella typ med massor av människor som känner honom, kom vi fram till att det var dags att låta honom somna in.
Ännu en omplacering hade inte varit bra för honom, men att låta Eddie somna in var ändå det svåraste beslutet jag någonsin tagit.
Eddie lämnade oss den 20 oktober 2008.
En fruktansvärd sorg och saknad är allt som finns kvar.
Eller ja, jag har många ljusa minnen av Eddie, många filmer och fina bilder, men det jag känner är sorg, djup och oändlig.

Tack Eddie för att du var en del av mitt liv. Du lärde mig så otroligt mycket och var den underbaraste, goaste hunden jag någonsin mött.
Förlåt för att jag inte lyckades få dig att förstå att världen inte är så farlig som du trodde. Jag är så otroligt ledsen att du inte kunde visa världen vilken otroligt go och härlig hund du var hemma, när du kände dig trygg.
Jag hoppas att du sitter på ett litet moln, gnager på märgben och tittar ner på oss med glädje, och att du äntligen får känna dig trygg hela tiden!
 
Eddie’s utställningsmeriter:
MyDog 2007, Int. utställning: 1:a plac, 1:a pris med CK, bästa CC-unghundshane!
Några inoff med BIR-valp, BIR och några HP’n oxå förstås
 
Eddie’s agilitymeriter:
3:a KM 2006 “Bästa nykomling”, Partille BHK
5:a agilityserien, träningstävling 2007, Partille BHK

Bilder:

Eddie som valp, myser med favvogrisen:

Liten Eddie sover i mammas knä:

Eddie brottas med Max:


Eddie och Vilde:


“Det är MIN boll!” – “Nääädu, det är MIN boll!!”

Eddie och Vilde tittar på “Hitta Hem”:

Tre hanar myser i soffan:

 

Flying Eddie:

Stolt Eddie med agilitymedalj från “Bästa nykomling”:

Radarparet V&E:

Utställningsbilder:


Första banan på träning:

Träningstävling: